För att samla och stärka kunskapen om naturvårdsbränningars effekter på renbetet bjöd Länsstyrelsen i Västerbottens län in till ett seminarium i Umeå onsdagen den 5 februari. Dagen fylldes av olika föredrag och många diskussioner om skogsbrandshistoria, rennäringen och naturvårdsbränning, kompensationsåtgärder. Dessutom pratade deltagarna om och hur det går att lösa knutarna kring långsiktig nytta kontra kortsiktigt behov för naturvård och rennäring.

Fin uppslutning

Närmare 40 personer från olika samebyar, länsstyrelser från de norra länen inom EU-projektet Life Taiga, föreläsare från flera universitet, representanter och föreläsare från Sàmiid Riikkasarvi och representanter från skogsbolag samlades på Folkets hus i Umeå. Umeå som ligger på Rans samebys marker. Målet med dagen var att ha en fortsatt diskussion för att hitta lösningar på hur man förenar den långsiktiga naturvårdsnytta som naturvårdsbränning ger med att bränning av skog ofta står i konflikt med rennäringens kortsiktiga behov av bete.

Moderatorför dagen, Anders Esselin från Skogsprogram Västerbotten, lotsade föreläsare och deltagare genom dagen. På plats fanns även Life Taigas nationelle projektledare Niclas Bergius från Länsstyrelsen i Västmanlands län. Han började med att kort berätta om projektet och konstaterade att det var roligt att så många var där.

Renskötsel

Från Sàmiid Riikkasearvi kom Tomas Sevä och Jenny Wik Karlsson. De förklarade att renskötsel kräver stora ytor. Att landskapsperspektivet måste tas i akt, att betesresursen och tillgången av bete är av stor vikt. De betonade att traditionell kunskap är viktigt för skogsbruket och de vill att skogsbruket ska ta mot den kunskap som renskötarna och samebyarna har.

-Jag är glad att få vara här. Det här är ett ämne jag tycker om att prata om, fortsatte Lars Östlund skogshistoriker från Sveriges lantbruksuniversitet. Han beskrev brand i skog historiskt och berättade att det går att hitta spår efter skogsbränder redan från efter den senaste istiden.

Forskare från Université Paris-Sud

Sarah Cogos fokuserade på det samiska ordet roavve som kan betyda ”bränt område”. Hon gjorde olika prover på 15 olika platser med ordet roavve i namnet och kunde konstatera att det gick att hitta spår av brand på de platserna. Hennes slutsats var att ortsnamn alltså kan vara en indikation på var det kan vara lämpligt att genomföra en naturvårdbränning.

-Lavrika marker minskar, det konstaterar både renägare och olika studier. Anledningarna är flera, klimat, skogsskötsel bland annat, säger Samuel Rotuier. Han menar på att det finns två sätt att restaurera sådana marker, genom hyggesbränning och artificiell spridning av renlav. Den senare metoden började studeras för ca 20 år sedan. Metoden går ut på att imitera lavens naturliga sätt att sprida sig. Man finfördelar torr renlav och sprider sen ut den. Han slutsats är att det går att återplantera renlav. Kostnaden ligger på 200-1000 euro per hektar.

-Men alla marker ska inte restaureras. Titta på om det varit skogar rika på lav tidigare. Se på skogshistoria och besluta enligt renskötares krav och kunskaper, avslutar Rotuier.

Diskussioner

Diskussionspassen var intensiva och uppskattade. Kanske har också ett steg tagits närmre målet att underlätta långsiktig planering av bränning tillsammans med rennäringen.