En del i Life-projektet Taiga är att lära sig mer om hur andra länder arbetar med naturvårdsbränning. I EU-ansökan låg därför genomförandet av en studieresa med. Hela resan har dokumenterats och kommer att presenteras i delar här på Life Taigas webbplats. Den 20 oktober är en sammanställning av Andreas Wedmans, Julia Carlssons och Magnus Melanders anteckningar.

Dag två av studieresan ägnades åt att besöka olika brända skogsområden och utsiktsplatser i Grand Canyon National Park. Det blåste för hårt för att brännarna skulle kunna arbeta aktivt med den pågående bränningen som vi besökte dagen innan. Dessutom var luftfuktigheten och temperaturen så låg att bränningseffekten ändå inte skulle ha blivit tillräckligt bra, även om vinden varit svagare.

Första stoppet gjordes uppe på Kaibab Plateau. Området där bestod av ett nästan helt rent Ponderosa Pine-bestånd. Detta hade uppnåtts efter att flera bränningar och huggningar genomförts med jämna mellanrum sedan 90-talet. All gran var till största delen borta och bränslemängden på marken var liten. Längs vägarna hade yngre tallar och framförallt gran avverkats. Det gör att brandbeteendet nära vägen blir mildare och lättare att kontrollera. Vägar är också ofta en brandgräns. Platsen vi befann oss på bestod av död eller hårt bränd tallskog. Chris Marks, vår guide och som arbetat i området i över 10 år, berättade att resultatet på platsen inte var vad vill ha. Intensiteten hade fläckvis blivit för hög, förmodligen på grund av väder eller att det funnits för mycket bränsle på marken.

Därefter åkte vi till besökscentret vid North Rim i nationalparken och tittade på storslagna utsiktsvyer över Grand Canyon. På vägen dit passerades en hjord med bisonoxar som betade på ett fält längs med vägen.

Nästa stopp var på Walhalla Plateau. Skogarna med ponderosa-tall på platån är några av de finare i området och relativt orörda. Området har bränts några gånger, all gran är nu borta och bränslet på marken är också till stora delar obefintligt. Troligtvis är tillståndet nära ett naturligt, även om det historiskt kanske har funnits mer örter i markskiktet. Chris Marks berättar att det är en lockande tanke för förvaltningen att låta Walhalla Plateau ”sköta sig självt”, med naturliga bränder uppkomna efter blixtnedslag. Platån gränsar till stora delar bara mot raviner. Endast en smal passage förbinder skogen med övriga delar av Kaibab Forest. Det är alltså mycket enkelt att hålla en vildbrand på platån utan att den sprider sig. Nu har det dock gått tio år sedan senaste bränningen och det är därför hög tid för en naturlig brand. Bränslena på marken är redo att brinna. Men det har inte förekommit någon blixtantändning på platån på flera år, så förvaltningen funderar på att kanske ändå naturvårdsbränna området igen. Väntar man på blixten ska antända området kan man få vänta flera år, med risk för att en tilltagande bränslemängd på marken kan göra bränningen problematisk.

På hemväg från platån passerade vi en stor så kallad dödbränna från 2000. Resultatet av att en naturvårdsbränning smitit och brunnit intensivt över uppseendeväckande stora ytor. Branden som till en början var liten hade först låtits glöda ut. Men en månad senare fick den ny fart och spreds kraftigt av hård vind. Den efterföljande rättsliga processen kring ansvar och skadestånd blev tung. Nu 17 år senare går det att se en kraftig föryngring i form av asp i området. Liknande lövbrännor bör ha varit naturligt förekommande i området, men dessa lövbestånd var inte särskilt populär hos förvaltningen. Detta eftersom det var resultatet av en oönskad escape-smitning, men också därför att andra trädslag verkar ha mycket lägre status jämfört med ponderosa-tallen. Längs vägen vid det stora området finns informationsskyltar om vildbrand och naturvårdsbränning uppsatta för att berätta för förbipasserande om händelsen och varför området ser ut som den gör.