Många arter är hotade idag eftersom att det brinner för sällan och på för få platser i skogen, jämfört med förr i tiden. Branden behövs för att den bidrar till att bevara och återskapa biologisk mångfald.
Men ingen vill ha en oönskad okontrollerad skogsbrand och därför gör samhället sitt yttersta för att släcka uppkomna bränder.
En planerad naturvårdsbränning gör liknande nytta för arterna, som den oönskade branden skulle gjort. Den viktigaste skillnaden är att naturvårdsbränningen är styrd och kontrollerad av brandutbildade naturvårdare.
Det ingår i Länsstyrelsens roll att skydda och vårda tallskogar och andra typer av områden, som är särskilt värdefulla. I det arbetet är naturvårdsbränning en av flera skötselmetoder.
Det har brunnit i de svenska skogarna sedan urminnes tider. Man kan upptäcka olika slags spår av tidigare bränder i våra skogar. Kanske har du själv gått i en skog som plötsligt blir glesare, trädens stammar är svartbrända och fler träd än vanligt har fallit omkull?
En naturlig skogsbrand startar oftast av att blixten slår ned i ett träd. Om det då är torrt och varmt kan mossa eller annat brännbart börja glöda. Vinden kan få glöden att flamma upp till en eld som börjar sprida sig. I naturen finns hinder som stoppar branden från att sprida sig så som sjöar, våtmarker, kala berg och så regn förstås.
Man räknar med att ungefär en procent av den totala skogsmarken brann varje år tills dess att befolkningen ökade under 1600-talet. Då brändes skogar, genom svedjebruk, för att större ytor behövdes till att odla och ha djur på bete. Det ledde till att antalet skogsbränder ökade.
När skogen fick ett allt större ekonomiskt värde för människan under 1800-talet infördes regler kring svedjebruket och nya metoder för att hindra eldens spridning. Utvecklingen av skogsbruket och vägar gjorde det också lättare att ta sig fram och stoppa oönskade skogsbränder.
Läs gärna: Vad händer med skogen om den aldrig brinner?
När det brinner i skogen händer flera intressanta saker. Granar och en del tallar dör. Växter på marken brinner upp. Äldre tallar klarar sig bättre och efter branden får de lättare att sprida sina frön när granen, riset och en del andra växter inte längre konkurrerar om platsen. Frön från aspar och björkar får också lättare att börja gro. Ibland blir lövträden så många att de bildar så kallade lövbrännor, ett område i barrskogen där lövträden helt dominerar.
Den brända tallskogen lockar till sig insekter och gör stor nytta för växter som trivs i sådan miljö. Fåglar, till exempel hackspettar, gynnas också av att det finns döda träd med insekter att äta.
Säsongen för naturvårdsbränning är från maj till och med september. Väder och vind gör att antalet dagar som det går att bränna är väldigt begränsade. Av samma anledning är det omöjligt att bestämma exakt bränningsdag i förväg.
En naturvårdsbränning planeras under lång tid. På länsstyrelsen inventerar naturvårdsförvaltare skogar och marker för att ta reda på var det skulle behöva brinna – i vilka områden elden skulle göra störst nytta. Där det finns spår av äldre bränder bör det finnas småkryp som behöver hjälp att överleva, eller växter som kan ligga i dvala och vänta på värmen från elden innan de kan gro.
Väder, vind och fuktigheten i marken är faktorer som avgör om det går att genomföra bränningen som det är tänkt och utan att riskera säkerheten.
Arbetet är oftast inriktat på att återväcka liv i tidigare brända områden, men också på att göra dessa områden större och skapa fler i närheten.
En viktig del av förberedelserna är information till de som behöver känna till att länsstyrelsen planerar att bränna.
Finns det boende och besökare i området? Behöver angränsande markägare kontaktas? Förekommer några verksamheter till exempel jakt, scouting, naturturism?
Kommunens räddningstjänst får alltid information i god tid om att naturvårdsbränning är på gång. Även SOS Alarm får information för att kunna svara på frågor från personer som känner av röken från området.
Innan bränningen lägger arbetslaget ut vattenslang kring området som kan användas för att släcka oönskade bränder och till eftersläckningen. Vatten pumpas upp från närmaste vattendrag eller transporteras med tankvagn.
Området som ska brännas har alltid tydliga avgränsningar som hindrar att elden sprider sig för långt, exempelvis en sjö, myr, vägar eller brandgator.
På de ställen där det inte finns tillräckliga avgränsningar anlägger man en brandgator i skogen som är cirka två meter breda. Där lägger arbetslaget ut vattenslang och vattnar marken.
Om det behövs kapas kvistar som sitter långt ner på granarna för att grenarna inte ska ta eld. Det ska helst brinna längs marken och en bit upp på trädstammarna, men inte uppe i trädkronor.
Eldningen är oftast lugn och odramatisk.
De ansvariga för tändningen tänder längs med marken i långsmala remsor inom de säkrade gränserna. En remsa får brinna ut innan nästa tänds. På så vis regleras eldens hastighet och styrka och det går att bestämma vilken effekt elden ska ha på just den ytan.
Andra personer vattnar, bevakar och håller koll på vindens riktning.
Bränningen avslutas till kvällen.
Personal jobbar kvar i området med eftersläckning och bevakar tills det inte finns någon glöd eller rök kvar.
Några månader efter bränningen inventerar länsstyrelsen platsen för att se vilka nya växter och insekter som finns i området.
Efter ungefär ett år har platsen blivit en ljusare, öppnare och varmare skog där brandgynnade växter trivs och fler fåglar hittar insekter i träden. När länsstyrelsen bedömer att det inte finns risker med att vara i skogen längre är den en intressant plats att besöka och fin att vistas i för friluftsliv.
En naturvårdsbränning sker under kontrollerade former. Men det är ändå en riskverksamhet som kräver noggrann planering och tydliga säkerhetsrutiner.
Området som ska brännas måste ha säkra brandgränser, såsom sjöar, myrar, vägar och naturliga eller upphuggna brandgator. Väderförhållandena måste också vara optimala (läs om optimala väderförhållanden under Så går det till…).
Bränningsledaren har en arbetsgrupp, där var och en får sina ansvarsområden. Den kommunala räddningstjänsten får information både i förväg och kontinuerligt under bränningen.
SOS Alarm är också informerad om och var bränningen äger rum eftersom personer som känner av eller ser röken kan bli oroliga och ringa.
För att hindra elden att sprida sig utanför brandområdet vattnas marken längs brandgränsen och vattenslangar läggs ut runt området. De används även till eftersläckningen.
Slangarna kopplas till tillfälliga vattenpumpar vid en närliggande sjö eller till tankvagnar med vatten.
En särskilt ansvarig i arbetsgruppen kontrollerar vindriktning och fuktigheten i marken med jämna intervaller.
När elden slocknat finns det personal kvar på plats som eftersläcker och bevakar området tills det inte finns någon glöd eller rök kvar. Det kan ta flera dagar.
Naturvårdsbränningen lockar ofta till sig intresserade besökare och journalister.