-Life Taiga är ett ambitiöst och häftigt projekt som verkligen behövs! Naturvårdsbränning har sakta vuxit i betydelse inom skötseln av naturreservat i Sverige under de senaste 20 åren men det är långt kvar till den omfattning som skulle behövas. Projektet ger oss möjligheten att jobba fram en bra grund för den löpande skötseln framöver och stöttningen från EU ger ökad tyngd till verksamheten, säger Jenny Sander som är regional projektledare i Värmlands län.
I Värmland genomfördes tre naturvårdsbränningar under 2015. Två i nordligaste Värmland vid Västersjön väster om Hölje och en i öst, i Kittelfältets naturreservat på Brattforsheden.
-Vädret var allt annat än bra under sommaren, men våra entreprenörer lyckades utnyttja de luckor som fanns. Tretåig hackspett, som är en av målarterna för våra bränningar, har redan dykt upp i alla områdena. Det tycker vi är väldigt roligt, säger Jenny Sander.
Jenny Sander ser många utmaningar i projektet. Naturvårdsbränning är en verksamhet som kräver bra förberedelser och bra väder. Förberedelserna kan man styra över, men inte vädret. Därför gäller det att länsstyrelserna och de entreprenörer man har avtal med kan utnyttja de dagar som är bra för naturvårdsbränning. Hon ser även att det blir hård konkurrens om de duktiga bränningsentreprenörerna när så många länsstyrelser ska naturvårdsbränna samtidigt. Ytterligare en utmaning är att nå ut med information om varför länsstyrelserna gör noga kontrollerade naturvårdsbränningar. Skogsbränder, det som naturvårdsbränningar vill efterlikna, är riskfyllda och kan ställa till stor skada för människor och för ekonomiska intressen. Men de är samtidigt nödvändiga för våra naturskogar.
-Att föra fram nyttan med våra bränningar samtidigt som vi varnar allmänheten för de risker som finns med eld i skogen under torra perioder är en pedagogisk utmaning, säger Jenny Sander.
I Värmland har man genomfört ett antal naturvårdsbränningar redan innan projektet LIFE-Taiga. Jenny Sander minns en förarglig händelse, men med ett bra slut, vid en bränning 2013 i naturreservatet Lisselberget.
– Jag gjorde uppföljning under bränningen och hade två kameror, GPS, vädermätare och annat hängande i bältet. Plötsligt insåg jag att en av kamerorna var borta. Jag sprang tillbaka längs tändlinjen, men kunde inte hittade den. Efter bränningen gick vi upp till stället där jag tappat den, och hittade faktiskt kameran – sönderbränd. Det otroliga var att vi lyckades lirka ut minneskortet och att det hade klarat värmen. Bilderna från bränningen gick alltså att rädda. Nu har jag extra senilsnören på alla apparater, avslutar Jenny Sander.