En naturvårdsbränning sker under kontrollerade former men det är ändå en riskverksamhet. Därför krävs noggrann planering, tydliga säkerhetsruntiner och inte minst personal som vet vad de ska göra. Sandra Guldbrand och Markus Rehnberg har båda utbildat sig i naturvårdsbränning.

-Naturvårdsbränning är ett spännande arbetssätt och en viktig del i naturvårdsarbetet. Sen så det är ju viktigt att ha den här säkerhetsaspekten med sig och det har jag ju fått på den här utbildningen, säger Markus Rehnberg.

-Jag vill göra naturvårdsnytta. Jag har normalt inga arbetsuppgifter ute i fält så att jag tänkte att jag skulle hjälpa till. Det behövs dessutom folk som kan ställa upp med kort varsel, säger Sandra Guldbrand.

Markus och Sandra arbetar som naturvårdshandläggare på Länsstyrelsen i Västmanland. De två deltog tillsammans med ett 20-tal andra personer från olika länsstyrelser runt om i landet samt två privata företag i en utbildning i naturvårdsbränning under våren 2015. Syfte med utbildningen är att den personal som genomför naturvårdsbränningar ska veta hur en kontrollerad bränning utförs och vad den leder till.

Deltagarna fick lära sig att en stor del av en naturvårdsbränning handlar om planering. Att bestämma vilket område som ska brännas. Att gränsa av det området och se till att det finns tillräckligt med vatten för att kunna vattna och att släcka med. Att stor hänsyn tas till hur vädret är och kommer vara under bränningsdagen.

-Vi fick lära oss att det ska vara torrt i marken men inte för torrt. Det ska vara tämligen vindstilla men den vind som ändå blåser ska blåsa mot eldfronten så att bränningen inte sticker iväg med vinden. Sen vill vi även få in så lite brandrök som möjligt över tätt bebodda områden. Det är väldigt mycket väder och vind en ska tänka på för att en naturvårdsbränning ska vara säker, säger Markus Rehnberg.

-Vi lärde oss hur vi ska hantera vattenslangar och pumpar. Vi fick prova på och det är ju nyttigt. Vi fick även se skillnaden hur olika material brinner. Myrstackar var en sådan där sak – det brinner väldigt bra och länge. Där kan eftersläckningsarbetet ta lång tid, säger Sandra Guldbrand.

Den största risken med en naturvårdsbränning är att gnistor ska sprida sig utanför det planerade bränningsområdet.

-Om det händer får vi skicka iväg en ”spejare” med en vattenkanna som får släcka gnistan. Hela tiden är det mycket folk som rör sig runt när det är en sådan här bränning. Allt för säkerheten. Det finns en bränningsledare som har det övergripande ansvaret. En annan person håller koll på väder och vind och hur brandfronten rör sig. Sen finns det ett antal slangbärare och personer som springer med vattenkannor och släcker sådant som behöver släckas, säger Markus Rehnberg.

Det är viktigt att det inte brinner för hårt under en naturvårdsbränning. Bränningen ska vara måttlig och variationsrik. Deltagarna har fått lära sig hur de kan styra och begränsa eldens verkan genom att använda olika tekniker.

-Vi fick arrangera ett brandområde med rekvisita och göra avgränsningar för området som skulle brännas av. Vi la vi upp hinder och bestämde brandlinjen. Så skulle vi bränna banan genom att ta hänsyn till vind och brandlinje och de hinder som fanns, säger Sandra Guldbrand.

-Min grej är ju fåglar så jag brukar leta bon. Hittar jag ett bo med häckande fåglar har jag nu lärt mig att vi kan vattna just det området och att fåglarna klarar sig med detta, säger Markus Rehnberg.

Varken Sandra eller Markus fick genomföra någon naturvårdsbränning i Västmanland under sommaren 2015. Dels var sommaren regnig och när det var torrt nog blåste vinden så att brandrök skulle ha dragit in över tätbebyggda områden. Så precis som de fått lära sig på om säkerhet kring en bränning så ställdes den planerade naturvårdsbränningen in. Nu väntar de och övriga i bränningslaget in våren 2016 och en ny chans.

-Det är ju naturligt förekommande med skogsbränder och det ska vara så. Det är även vi, staten och Länsstyrelserna, som ska sköta den skog som vi bränner. Naturvårdsbränning är helt enkelt en skötselmetod som vi använder för att sköta om marken. Det gynnar den biologiska mångfalden i det långa loppet. Det är ett långsiktigt tänk. Och arter som är beroende av en brand får sin chans, avslutar Sandra Guldbrand.